De manus och de sånger som jag har fått att repa på börjar sitta och det mesta som jag behövt fixa med är klart. Nu är det bara en vecka kvar tills jag åker, dagarna går fort nu. Eftersom jag först åker till Spanien på showskola i 7 veckor och kommer hem 2 veckor efter det innan jag åker till Egypten känns det inte så farligt att åka iväg, det är mest avskeden från barnen och kollegorna på jobbet som tar emot. Vågar inte ens tänka på hur det kommer att bli sen när jag ska säga hejdå till min familj och vara borta ifrån dem och mina vänner i 8 månader.

 

Som ni kanske märker är jag en sentimental liten dam och jag hatar avsked. Den här veckan är min sista på jobbet, jag slutar på fredag och jag är nära till lipen så fort ett barn påpekar att jag ska sluta. Känner mig så löjlig men jag kan liksom inte hjälpa det.

 

Jag har iallafall pratat med alla som kommer att jobba med mig i mitt showteam i Egypten nu och det verkar vara riktigt härliga människor. Tror stenhårt att vi kommer att bli ett riktigt toppengäng. Finns även en grupp på facebook där alla vi som ska ut på säsong och som ska till showskolan har chansen att bekanta oss med varandra. Nästa tisdag när jag åker är vi 7 st som tar samma flyg från Stockholm. Dessutom ska jag och Mimmi, en tjej som jag träffade på audition och som ska jobba i Grekland, ta sällskap till Arlanda så det kan inte bli bättre.

 

 

 

 

Dagarna går och det börjar  verkligen närma sig nu. Jag har flyttat ut från min lilla lägenhet och bor hemma igen. Nu förstår jag verkligen vad folk menar när dem säger att man aldrig vill flytta hem igen efter att ha bott själv,trots att jag trivs väldigt bra hemma så känns det lite halvtrist. Men å andra sidan är det ju bara för 2 veckor, så jag har egentligen ingenting att klaga på.

 

Jag bodde bara i Haninge i 6 månader och trots att jag har lagt ner så mycket pengar och tid på att göra lägenheten till min egen, för att sedan inte bo där särskilt länge, så känns det väldigt bra att faktiskt ha bott själv ett tag. Det känns mindre läskigt att åka iväg tack vare det, jag har prövat på hur det är att bo ensam och känner inte alls att det är jobbigt på samma sätt som jag trodde att det skulle kännas innan jag flyttade hemifrån. Så på det viset är jag tacksam.

 

Tack för tiden min lilla lägenhet! Vi ses kanske någon dag igen :)

 

För 15 månader sen när jag började jobba på Björkhagen skola var det mest för att jag behövde bryta min vardag och göra något nytt. Jag mådde inte bra då och jag var väldigt vilsen i mig själv. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra, så när jag fick chansen att börja vikariera på lågstadiet sa jag ja mest för att jag behövde pengar och för att jag inte trivdes så bra på mitt dåvarande jobb. 

 

Trots att mina föräldrar har jobbat som lärare under hela min uppväxt och trots att jag innan var ganska insatt i hur det var att arbeta med barn så var det inte alls en bransch som jag kunde se mig själv i. Jag - jobba med barn? Skulle inte tro det. Jag är inte pysslig och jag har inget tålamod, två egenskaper som nog är rätt bra att ha i samband med barn.

Tänk så fel jag skulle ha. Jag kände redan efter några dagar att det här var något jag var bra på. Jag fick kontakt med barnen, de frågade en massa frågor, de var intresserade av vem jag var och plötsligt var det vardag för mig att leka kurragömma och spela kula. Jag upplevde det redan från början som väldigt uppfriskande att ha konversationer med små (men stora) människor som var genuint ärliga och som varken ställde sig in, gjorde sig till eller höll upp någon fasad. Barn är verkligen just ärliga. De säger vad de tycker, och ibland säger dem inte det du vill höra - utan vad du behöver höra.

 

Just för att jag var en rätt trasig person innan jag började på Björkhagen betyder mitt uppbrott därifrån ganska så mycket mer än bara att jag slutar på ett jobb. De 27 barnen i min klass och de kollegorna som jag har kommit nära, har hjälpt mig att växa och se ljusare på livet igen och det tror jag inte att någon av dem har en aning om. Jag har inte känt riktig ångest på väldigt länge, och det är mycket tack vare de människorna. 

 

Jag är så galet lycklig över vad jag har framför mig, men det måste få göra ont att lämna också. Jag ser det bara som ett bevis på att jag trivts på mitt jobb och att jag har mött människor som jag egentligen inte alls vill säga hejdå till, någonsin. 

Idag fick jag mailat manus till mig - tre olika barnshower ska jag lära mig utantill på 3 veckor vilket innebär ungefär 60 sidor text och 18 sångtexter utantill. Att jag dessutom ska tömma en hel lägenhet och flytta hem till mamma under den här tiden, och jobba heltid, känns lite halvstressigt just nu. Men jag ska försöka att ta lite varje dag, så ordnar det sig säkert. Men ni vet den där känslan som man kan få när väldigt mycket kommer på en gång, att man aldrig kommer att klara det? Den finns där just nu, vilken panik säger jag bara. Men det ordnar sig!

 

Fick min flygbiljett idag också - nu är det verkligen på riktigt. Jag längtar så att jag spricker! 

Yes, 4 veckor kvar till avfärd och det börjar kännas mer på riktigt nu än vad det gjorde när jag fick veta att jag skulle åka. Är inne i en period fylld av tvivel och oroande över hur allt ska gå - typiskt mig och så tröttsamt för att jag innerst inne såklart vet att jag inte kan förutspå hur det kommer att vara innan jag ens har åkt. Jag är orolig över dansen och kommer på mig själv med att gå runt och fundera på om de verkligen har gjort rätt i att anta mig.

 

Jag har ju aldrig dansat. Hur ska jag klara av att göra det samtidigt som jag sjunger? Försöker titta på videoklipp på hur det ser ut när de gör shower, men får bara mer ångest av det. Det ser ju ut som att det är professionella dansare som står där på scenen och dansar, vad har jag där uppe att göra? En liten klump mitt på scenen liksom.

 

Ena stunden går mina tankar i dem banorna, för att nästa minut skifta till att det här såklart kommer gå vägen. Det här klarar jag. De rekryteringsansvariga vet vad dem gör, dem har förtroende för att jag kommer klara av det här så då betyder ju det att jag måste lita på mig själv också. Eller snarare, det borde jag göra främst av allt. Lita på mig själv och att jag kan göra det här. Sången sitter där, jag är inte ett dugg orolig för det. Men samtidigt som jag ska dansa? Åh.. Och tänk om jag inte klarar av koreografierna? Jag kanske inte har den inlärningsförmågan som krävs? Det kan dem ju omöjligt veta. Eller? Hann dem se det på dansaudition? 

 

Ja, ni märker ju. En galnings tankar låter det som. Och det kanske det är också. Jag har nog dock någonstans längst inuti mig grundinställningen att det här kommer att gå bra. Och om inte annat, jag kommer att bli duktig om jag nu inte redan är det. 

 

Jag kan inte fatta att jag ska göra det här. Är så jäkla lycklig helt enkelt. Speciellt lycklig är jag när jag går upp kl 06.15 vareviga morgon och halvsovandes lunkar till bussen i kylan. Kostar till och med på mig ett leende till busschaffisen numera. Det ni! :)