Yes, 4 veckor kvar till avfärd och det börjar kännas mer på riktigt nu än vad det gjorde när jag fick veta att jag skulle åka. Är inne i en period fylld av tvivel och oroande över hur allt ska gå - typiskt mig och så tröttsamt för att jag innerst inne såklart vet att jag inte kan förutspå hur det kommer att vara innan jag ens har åkt. Jag är orolig över dansen och kommer på mig själv med att gå runt och fundera på om de verkligen har gjort rätt i att anta mig.

 

Jag har ju aldrig dansat. Hur ska jag klara av att göra det samtidigt som jag sjunger? Försöker titta på videoklipp på hur det ser ut när de gör shower, men får bara mer ångest av det. Det ser ju ut som att det är professionella dansare som står där på scenen och dansar, vad har jag där uppe att göra? En liten klump mitt på scenen liksom.

 

Ena stunden går mina tankar i dem banorna, för att nästa minut skifta till att det här såklart kommer gå vägen. Det här klarar jag. De rekryteringsansvariga vet vad dem gör, dem har förtroende för att jag kommer klara av det här så då betyder ju det att jag måste lita på mig själv också. Eller snarare, det borde jag göra främst av allt. Lita på mig själv och att jag kan göra det här. Sången sitter där, jag är inte ett dugg orolig för det. Men samtidigt som jag ska dansa? Åh.. Och tänk om jag inte klarar av koreografierna? Jag kanske inte har den inlärningsförmågan som krävs? Det kan dem ju omöjligt veta. Eller? Hann dem se det på dansaudition? 

 

Ja, ni märker ju. En galnings tankar låter det som. Och det kanske det är också. Jag har nog dock någonstans längst inuti mig grundinställningen att det här kommer att gå bra. Och om inte annat, jag kommer att bli duktig om jag nu inte redan är det. 

 

Jag kan inte fatta att jag ska göra det här. Är så jäkla lycklig helt enkelt. Speciellt lycklig är jag när jag går upp kl 06.15 vareviga morgon och halvsovandes lunkar till bussen i kylan. Kostar till och med på mig ett leende till busschaffisen numera. Det ni! :)