För 15 månader sen när jag började jobba på Björkhagen skola var det mest för att jag behövde bryta min vardag och göra något nytt. Jag mådde inte bra då och jag var väldigt vilsen i mig själv. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra, så när jag fick chansen att börja vikariera på lågstadiet sa jag ja mest för att jag behövde pengar och för att jag inte trivdes så bra på mitt dåvarande jobb. 

 

Trots att mina föräldrar har jobbat som lärare under hela min uppväxt och trots att jag innan var ganska insatt i hur det var att arbeta med barn så var det inte alls en bransch som jag kunde se mig själv i. Jag - jobba med barn? Skulle inte tro det. Jag är inte pysslig och jag har inget tålamod, två egenskaper som nog är rätt bra att ha i samband med barn.

Tänk så fel jag skulle ha. Jag kände redan efter några dagar att det här var något jag var bra på. Jag fick kontakt med barnen, de frågade en massa frågor, de var intresserade av vem jag var och plötsligt var det vardag för mig att leka kurragömma och spela kula. Jag upplevde det redan från början som väldigt uppfriskande att ha konversationer med små (men stora) människor som var genuint ärliga och som varken ställde sig in, gjorde sig till eller höll upp någon fasad. Barn är verkligen just ärliga. De säger vad de tycker, och ibland säger dem inte det du vill höra - utan vad du behöver höra.

 

Just för att jag var en rätt trasig person innan jag började på Björkhagen betyder mitt uppbrott därifrån ganska så mycket mer än bara att jag slutar på ett jobb. De 27 barnen i min klass och de kollegorna som jag har kommit nära, har hjälpt mig att växa och se ljusare på livet igen och det tror jag inte att någon av dem har en aning om. Jag har inte känt riktig ångest på väldigt länge, och det är mycket tack vare de människorna. 

 

Jag är så galet lycklig över vad jag har framför mig, men det måste få göra ont att lämna också. Jag ser det bara som ett bevis på att jag trivts på mitt jobb och att jag har mött människor som jag egentligen inte alls vill säga hejdå till, någonsin.