Åh herregud säger jag bara! Vilket dygn. Igår kväll skulle mitt plan till Istanbul (där jag skulle mellanlanda) gå kl 17.25. En stund innan utsatt tid ropades det ut i högtalarna att det var något tekniskt fel med planet men att en tekniker var på plats och undersökte saken. Det gick en timme och vi fick ingen information, det gick en timme till och då tillslut fick vi veta att planet till Istanbul var inställd. Det betydde alltså att jag skulle missa min anslutningsflight till Hurghada. I Istanbul skulle jag även träffa Mette och Adam från teamet men inte heller det skulle ske eftersom att jag var kvar på Arlanda. 

 

När vi hade fått veta att planet var inställt var vi tvungna att gå och hämta ut vårt bagage på rullbanden, sedan gå upp till flygbolagets diskar i ankommande-hallen för att få våra biljetter ombokade. Vi var kanske 60-70 pers som stod i denna kö och jag stod i kö i ungefär 4 timmar. Då fick jag ombokade biljetter till IDAG, fredag, ett dygn senare. Tills nu har jag sovit och hängt på Radisson Sky City Hotel på Arlanda, ett riktigt fint hotell så det har varit okej ändå, men igår var det inte lika roligt. 

 

Nu är klockan ialllafall 14.00 och om en stund ska jag bege mig ner till terminalen och återigen checka in mitt bagage, jag hoppas att allt går bättre idag. Dem andra har iallafall anlänt till hotellet nere i Egypten och verkar ha det bra. Nu längtar man ju mer än någonsin, hoppas att flygturerna går fort! Vi hörs snart!

En dag kvar, helt galet ju! Bloggen har fått vila dessa två veckor jag har varit hemma men nu när det är så kort tid kvar till avfärd var det dags att väcka liv i den igen :)

Jag har varit hemma i 2 ½ vecka och känslorna har varit ganska blandade under den här tiden. Det har förstås varit otroligt skönt att träffa alla här hemma igen, fy vad mycket jag har saknat alla. Den energin man får när man kramar en person som man har saknat intensivt i flera månader är ganska häftig. Men tyvärr så byttes alla hej-kramar ganska fort till hej då-kramar eftersom att tiden här hemma har varit begränsad. Den senaste veckan har varit tuff, jag har aldrig varit borta såhär länge som jag kommer att vara förut och jag hatar avsked; inte den bästa kombinationen med andra ord. Min största rädsla i livet är att förlora någon jag älskar eller att någon som jag älskar ska fara illa på något sätt och att inte vara hemma bland de som man håller närmast hjärtat så lång tid känns tungt och läskigt. Å andra sidan så är det ju min dröm jag är påväg mot så på det sättet är jag väldigt lycklig. Men jag försöker tänka att det måste få göra ont att lämna, för det betyder ju bara att man har riktigt fina personer att komma hem till sedan. 

 

Veckorna hrä hemma har iallafall bestått av massa kvalitetstid med finisar, repande av både barnshower och familjeshower, packning och shopping av det som behövs i Egypten och massa annat fixande hit och dit. Är skitnervös för att jag ska ha glömt några viktiga papper eller något men jag tror faktiskt att det mesta är på plats nu så det känns skönt. Ikväll ska jag på middag hos världens bästa ex-kollega Chilla och sen har jag skype-date med Mette, sen är det bara timmar kvar tills flyget går till Istanbul där jag ska mellanlanda. Ska sitta på Istanbuls flygplats i 4 timmar men som tur är kommer både Mette och Adam dit också så det känns inte så jobbigt :) 

 

Är så galet spänd på allt i Egypten, kan verkligen inte tänka på annat. Hur kommer vi att bo? Vad är det för människor vi kommer att möta? Hur ser allt ut? Hur kommer dansandet gå? Hur kommer publiken att vara? Hur ser våran scen ut? Kommer min röst att hålla? Finns det över huvud taget några affärer där? Hur kommer jag att klara mig utan min älskade mamma i 8 månader? Så många frågor, inte lika många svar. ÄN.... För snart är jag där!!! :)

Poff, så har 7 veckor gått och plötsligt är man omgiven av snö och minusgrader igen. Ganska häftigt att man anpassar sig så fort och så lätt till den miljö man befinner sig i, igår morse vaknade jag på Mallorca i min och Karins mjuka dubbelsäng och idag vaknade jag ensam i mitt gamla rum hemma i Sverige, Hägersten hos mamma.

 

Det var helt fantastiskt att träffa och krama pappa, mamma, Gunnar och Maja igår kväll när jag hade kommit hem från Arlanda.  Wille kunde inte komma vilket var tråkigt, men vi ska ha släktlunch på fredag så vi ses då iallafall. Kom hem runt kl 20 igår kväll och var helt sliten, dagen hade varit rätt jobbig och lång så jag var väldigt trött när jag kom hem. Alla åkte ju hem igår från hotellet och det var mycket jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara att säga hejdå till alla. Det värkte verkligen i hela bröstet när vi i Stockholms-gänget skulle ta bussen till flygplatsen från hotellet och jag har nog inte gråtit så mycket på flera år. Fick trösta mig med att jag iallafall skulle få se 3 av alla de fantastiska personerna igen om 2 veckor, mitt fina team. Tänk om jag hade varit tvungen att säga hej då till dem på samma sätt också, det hade varit helt fruktansvärt.

 

Showschool är nog det mest intensiva och lärorika och kanske det bästa som jag någonsin har fått vara med om i mitt 20-åriga liv. Jag känner mig på många sätt som en helt annan person nu när jag har kommit hem och då har det trots allt bara gått 7 veckor. Jag har aldrig varit med om något så jobbigt förut, men samtidigt inte varit med om något roligare heller. Rent socialt har den här resan varit fantastisk, jag har lärt känna människor som jag vet att jag kommer att vilja ha i mitt liv för alltid och jag har mött människor som har varit otroligt inspirerade och som sporrat mig till vidare drömmar och större visioner i livet.

 

Jag har lärt känna mig själv på ett helt nytt sätt också. Här hemma umgås man och är omkring folk som tycker om en som man är - och som på något sätt har valt att vara nära en. På showschool blir man satt i en väldigt tight grupp där man faktiskt tvingas umgås med varandra och då märker man väldigt fort vem man är som person och hur man upfattas av andra. Det har varit kämpigt, för jag är en känslig person och en ganska färgstark sådan. Det är många gånger jag suttit och tänkt att jag är alldeles för jobbig, alldeles för högljudd och alldeles för talanglös men det är lika månger som jag suttit och tänkt att jag aldrig känt mig så omtyckt och accepterad förut. Det positiva överväger definitivt det negativa och nu när jag har kommit hem och hunnit smälta allt i ett dygn så känner jag bara ren glädje och sann kärlek över allt jag fått vara med om och jag är sjukt överväldigad över hela upplevelsen. Det är väldigt svårt att beskriva, jag kan förstå att det låter uppblåst och överdrivet för folk som inte varit med om samma sak, det är ju bara en utbildning utomlands. Men det har varit helt galet mycket mer än så och idag vet jag bättre än någonsin vem jag är och vem jag vill vara, vad jag vill göra i livet och vad jag har kapacitet till att klara av.

 

I och med att jag var hes i 3 av 7 veckor så fick jag chans att lägga extra fokus på min utveckling i dansen.
I början när jag precis blev hes var jag väldigt ledsen och frustrerad över att jag inte kunde sjunga, det var ju min styrka och trygghet just för att jag aldrig hade dansat förut. Men jag är glad över att jag tappade rösten på ett sätt, för annars hade jag nog inte lärt mig lika mycket kring dans som jag faktiskt har gjort. Jag kämpade som ett svin för att lära mig allt jag kunde när jag inte hade sången som trygghet och det fokuset hade jag nog inte hittat på samma sätt om jag hade haft sången att luta mig tillbaka mot hela tiden. På ett sätt hade det nog varit bra för alla på hela showschool att bli hesa några dagar, bara för att inte glömma bort att ta hand om sin röst och för att inte glömma hur mycket man tar för givet att man kan sjunga. Men plötsligt kan det ju faktiskt komma en dag då man tappar rösten, får knutor på stämbanden eller en rejäl förkylning som gör att man inte kan sjunga på flera månader - och det är ju en enorm sorg för någon som inte bara har sång som passion utan också som yrke. Man får sig en tankeställare helt enkelt och idag är jag glad för att jag fick det. 

 

 

Det slår mig nu när jag är hemma att det verkligen inte är Stockholm eller Sverige som jag saknar när jag är bortrest, det är bara människorna. Jag gillar inte snö, jag gillar inte kyla, jag gillar inte stressen och jag gillar definitivt inte den totala avsaknaden av grönska och färger som det är här typ 2/3 av året. Med andra ord så tror jag att jag för närvarande har valt ett ganska passande yrke... :)

 

Hej! Har lyckats sno min roomies dator och på den är det lättare att skriva, så jag tänkte att jag skulle dra iväg ett inlägg om hur allt går.

 

Vår sista vecka här på showschool, helt galet. Den här veckan har vi repat in vår sista show och det är ABBA-showen. Den är mest fokuserad på sång vilket passar mig, men det är rätt mycket dans och staging också och koreografen vi har denna vecka jobbar på ett helt annat sätt än vad de tidigare koreograferna har gjort så det tar ett tag att ställa om sig. Dessutom känns det att man har 7 veckors information i huvudet nu, det börjar ta emot att lära sig mer och jag känner väldigt starkt att jag måste ha några veckor att låta detta landa och lugna sig i mig.

 

Tänk att jag har repat in 3 barnshower och 5 familjeshower på 6 veckor och aldrig har dansat förut.. Och att jag faktiskt kan nästan allting. Det känns häftigt och jag känner mig stolt! Samtidigt vet jag att jag har sjukt mycket mer att lära mig vad gäller stil och karaktär och vice verca, men jag vet att jag har potential att bli bra, och det visste jag inte innan jag åkte hit. 

 

Imorgon är det sista repdagen för ABBA-showen och sedan är det scenrulle och jamsession på lördag. Kvällen kommer avslutas med en stor avskedsfest och det ser jag jättemycket fram emot, för då är alla lärare och några producenter med också. Vet inte riktigt vad kvällen kommer innehålla men jag tror att det kan bli väldigt trevligt!

 

På måndag kväll är jag hemma i Stockholm igen och nu längtar jag som en tok efter alla därhemma. Inte minst efter familjen, helt sjukt. Längtar hur mycket som helst efter att få sova ut på morgnarna också, det behövs efter de här nästan 2 månaderna av sjukt strikta rutiner och regelbundna tider. Det har i och för sig gjort mig gott men det ska bli skönt att bara få vara i några veckor :)

 

 HÖRS SNART :D

Klockan är 16.30 här på Mallorca och jag har gått hem till lägenheten för att vila en stund. Jag tänkte att jag skulle börja sjunga idag, för halsen har känts bra både igår och imorse, men så blev jag nog lite väl exalterad och sjöng för full hals på förmiddagen och det skulle jag nog inte ha gjort. Känner mig nämligen sliten i halsen redan, men jag tror inte att det är någon fara. Ska inte sjunga förrän imorgon, sen är det vila i tre dagar som gäller, så det löser sig nog :) Det får mig iallafall inte på dåligt humör för alla människor runt omkirng mig här gör det så jäkla lätt att vara glad hela tiden. Helt sjukt.

 

Idag kommer det några nya hit till showschool som också ska jobba. Vissa av teamen har inte varit fulltaliga från start här, för det är några som varit och jobbat på olika destinationer som inte varit klara med sina säsonger. Nu är dem det och kommer hit, det känns riktigt spännande :) Lite konstigt känns det också, för vi har alla blivit så galet tajta här på showschool och iallafall jag känner att jag kommit varenda person nära, inte alla lika mycket men jag tycker om alla så otroligt mycket. Och då är det ändå 35 personer.. Jag tror det är 5 nya som kommer, och en av dem är faktiskt en kille som gick på samma gymnasium som mig. Ska bli kul att träffa honom, han är grym på både dans och sång och jag tyckte väldigt bra om honom när vi gick i skolan :)

 

Imorgon ska vi ha scenrulle och jamsession igen, det jag berättade om förra veckan, då vi visar upp allt vi lärt oss under veckan som varit för både producenter och för varandra. Jag gillar den här showen, men jag känner inte riktigt lika mycket för den som jag har gjort med de andra. Det tror jag dock mest beror på att jag ju inte sjungit på hela veckan och därför hamnat efter lite, jag har knappt ens prövat att sjunga låtarna och det är mysik som varar i 45 minuter. Men det kommer bli superbra sen när jag kan börja sjunga allt, för då kommer mycket sätta sig på plats som är lite oklart nu :)

 

Det är bara 2 och en halv vecka kvar tills jag kommer hem. Jag har aldrig varit med om att tiden gått så fort förut som jag upplevt att den gjort här. Jag vågar inte ens tänka på dagen då vi alla ska säga hejdå till varandra, trots att jag längtar hem till alla mina nära och kära och inte minst till EGYPTEN.

 

Om det är något som är oklart för någon som läser, släng in frågorna i kommentarsfältet så kan jag svara på dem i nästa inlägg! Mycket jag skriver kanske är förvirrande :)

KRAM!

Hallå i stugan! 
Tisdag kväll och vi har hunnit gå igenom allt i showen, både dans och sång och det känns helt sjukt skönt. Nu ska det bara finslipas och putsas till så har vi en till show klar, denna gång en med både sång och dans av ganska svår grad så det känns väldigt häftigt att ha kommit såhär långt. Jag längtar så himla mycket tills alla ni därhemma får se vad vi har lärt oss här och vad det är vi egentligen håller på med! Det är ju en sak att berätta om det, men en heeelt annan att själv få se. De här showerna är verkligen bra, och det är inte för att jag är partisk som jag säger så utan för att jag har fått se dem själv innan vi har lärt oss dem och jag har blivit så impad varje gång. 

 

Idag fick jag ett sånt där moment när vi stod och gick igenom en dans, att det egentligen är helt sjukt att jag ska jobba med det här i 8 månader. Jag ska liksom få betalt för att stå på scenen och dansa och sjunga, det är galet. Man glömmer lätt bort bland allt svett och allt stress att jag får göra det jag älskar och att det inte är alla som får chansen att göra det. Jag tror att det är viktigt att påminna sig själv om det då och då. 

Vi har tre hela dagar kvar tills den här showen ska vara färdig och det känns riktigt bra. Sedan är vi lediga i två dagar och då står party på agendan samt mello-finalen! Så det är bara massa skoj att se fram emot nu :)

 

Det enda minuset är att jag inte har sjungit sen i söndags och att halsen inte är riktigt bra ännu. Jag ska vara tyst imorgon också och så hoppas jag att jag kan köra på torsdag. Det är några riktigt fina låtar i den här showen som jag inte vill missa att få sjunga den här veckan, så jag hoppas verkligen att jag är frisk tills på torsdag. 

 

Vi hörs snart, och som vanligt, JAG SAKNAR ER! :D

Kramis

Halloj! Idag är det söndag och första dagen på ny show. Den här veckan är det showen MovieBox Music Collection som ska sättas ihop, filmmusik och musikal kan man sammanfatta den showen som, och det känns jätteroligt. Dock är det mer en dansshow än en sångshow, det är mitt intryck såhär långt iallafall, så det kommer att bli kämpigt. Till råga på allt har jag dessutom gått och blivit sjuk. Rösten är inte alls bra, påväg bort skulle man kunna säga och min hals bränner. Hostar gör jag också och jag går typ runt och väntar på att febern ska komma.

 

Just nu ligger jag i min och Karins säng, de andra är och har sångrep men jag kan inte vara med på det. Jag har bra koll på sången så det känns inte så jobbigt att missa det. Jag har varit med och dansat hela förmiddagen och fått koreografi på första delen av showen, det är det viktiga just nu, att jag inte missar någon dans. Här på showschool finns det verkligen inte något utrymme till att vara sjuk, man kan liksom inte vara det. Så det känns riktigt tungt. Men nu är situationen som den är och då får jag vara med på det jag kan vara med på, och vila när det är sång :)

 

Jag har nämnt det tidigare här i bloggen, att ens tidsuppfattning blir helt sne här. Det är söndag och start på ny vecka för oss, så det är jätteförvirrande att gå in på facebook och läsa om vad folk gör. Till exempel igår kväll när jag skulle gå och lägga mig var det en massa uppdateringar om att folk förfestade och hade finmiddagar och att de gjorde iordning sig, och jag fattade inte vad det var för speciellt, för det var ju söndag. Men så kom jag på efter en stund att det ju faktiskt var lördag kväll och helg för alla därhemma. Haha, helknas i huvudet blir det. 

 

Det har nästan gått en månad sedan jag kom hit. Bara tre veckor kvar och sedan är jag hemma i Stockholm igen. Känns riktigt skönt att få vara hemma i 2 veckor och bara vara och få tid till att umgås med dem man längtar efter nu. Att jag inte ska jobba dem 2 veckorna känns också helt underbart för då kommer jag verkligen att få tid till att göra det jag VILL göra.

 

Tankar kring Egypten dyker allt oftare upp i huvudet och det börjar faktiskt kännas på riktigt nu. Jag längtar som en tok, trots att jag på ett sätt känner att det kommer bli väldigt sorgligt att åka ifrån showschool och den vardagen som man har kommit in i här. Jag älskar allt det här redan och jag har knappt ens börjat min resa. Det känns väldigt häftigt på sitt sätt. Jag tror att med lite erfarenhet och tid kommer jag att kunna bli en riktigt bra showartist. Och det känns okej att känna så, inte på ett skrytigt eller självbelåtet sätt utan bara att jag redan älskar det och VILL av hela mitt hjärta bli bättre. Att jag dessutom ska få jobba med barn och underhållning på olika sätt känns så himla roligt. 

 

Tänker mycket på er därhemma och undrar hur ni har det. Jag undrar vad ni gör och vad som har hänt när jag varit och är borta, vad jag missar och så. Vad konstigt det är, att man kan trivas så bra på ett ställe men ändå längta hem så mycket att det gör ont stundvis. Men jag kommer på mig själv med att tänka att det faktiskt bara är personer jag saknar, och inte Sverige eller Stockholm. 

 

Nu ska jag försöka sova bort mitt halsont, önska mig lycka till. Imorgon ska vi börja sjunga på Dirty Dancing-låtarna, och det vill jag definitivt inte missa! Världens bästa film! KRAM

 

Det är rätt svårt att hålla koll på dagarna här, tidsuppfattningen försvinner litegrann när det är jobb och rep även på kvällar och vi har inte ledigt förrän nästa fredag. Men det gör mig INGENTING!

 

Idag är jag dock sjukt trött, det märks nu efter några dagar att det är en helt ny vardag som börjar ta form ochatt  det är en ganska ansträngande sådan. Jag märker att jag sätter väldigt höga krav på mig själv och jag har det rätt kämpigt med självkänslan emellanåt. Jag kan komma på mig själv med att stå och tänka att jag är en bluff, att snart kommer alla förstå att jag inte är bra på det här och att jag har hamnat helt fel. Men andra stunder står jag och dansar och tänker att, shit, jag kan ju faktiskt det här. Och vad kul det är! Så tankarna skiftar väldigt mycket, det går upp och ner, men jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Och jag vet att det kommer att bli bättre, herregud, det har ju bara gått 3 dagar :) Jag ska vara här i 7 veckor, det är lätt att man glömmer bort det. Jag har en tendens att vilja göra allt väldigt fort och lära mig allt på direkten, men det funkar ju inte riktigt så i livet och det inser man verkligen här.

 

Jag ligger iallafall i sängen nu och ska strax försöka sova, har pratat med mamsen i telefon och med kollegan på facebook, jag längtar efter dem. Får snacka skit med min roomie istället, världens härligaste tjej som heter Karin. 

Det går typ inte att ladda upp bilder på den här datorn för den är så satans seg, så om man vill se bilder får man ta sig en titt på instagram, där är det lättare att få till det :)

Vi hörs snart igen! Kramis

 

Hej fina ni!

Jag har tänkt redan sedan i tisdags kväll när jag kom hit att jag ska skriva i bloggen, men i ärlighetens namn har jag inte haft någon tid alls till att sätta mig ner vid datorn. Och nu när jag väl hittade den tiden så tog det 10 minuter att starta datorn, så vi får se hur det går framöver. Ska verkligen göra mitt bästa och försöka uppdatera ofta!

 

Det har varit galna dagar sedan jag anlände i tisdags. Jag har aldrig varit med om något liknande, det är så galet många intryck på en och samma gång. Men framför allt - jag är så jäkla lycklig. Hittils har alltid varit precis så som jag har föreställt mig, fast bättre. Människorna här är trots olika åldrar och olika bakgrund så oerhört varma och välkomnande och man skrattar utan slut dagarna i ända. Det blandat med väldigt mycket information att ta in blir rätt mycket i lilla huvudet, men man får göra sitt bästa för att hänga med. 

 

Vi har hittils haft en teambuildingdag, igår, och idag har vi fått en väldig massa information om vad vår anställning innebär och vad som förväntas av oss, samt massa praktisk information. Imorgon börjar vi repetitionerna och vi har schemalagd träning en halvtimme före frukost varje dag, det kan vara alltifrån powerwalk till styrkepass till extra danspass. Så det kommer definitivt bli hårda veckor här på showschool då vi oftast håller på till kl 21 på kvällarna.

 

Mitt team som jag ska jobba med i Egypten är helt fantastiskt, vi har redan jätteroligt tillsammans och jag har varit mig själv från första stund med dem. De känns väldigt lika mig, men också olika på plan där det kanske behövs att man är olika så jag är mer än glad över hur bra detta känns.

 

Det pratas väldigt mycket om att man är ett enda stort team här och att man ska ta hand om varandra. Men framför allt pratas det om att man inte ska jämföra sig med någon annan när vi sätter igång med dans och sång, att man är sitt eget bästa jag, som det så fint sägs. Jag känner mig väldigt trygg efter att ha hört detta så mycket, då jag som tidigare nämnt varit och är ganska osäker på dansen. Jag försöker peppa mig själv, men får hjälp av de andra också, vilket ju är en väldig lättnad.

 

Igår kväll efter teambuilding-dagen så käkade vi middag allihop, och sen gick jag och mitt team och sjöng karaoke på en bar här i Alcudia. Det var SÅ roligt, och herregud vilka röster de som jag sjöng med hade. Vilket privelegium för mig att få vistas bland så talangfulla människor, det är rätt svårt att fatta.

 

Nu är det snart middagstid och sen blir det manusrep för björnshowerna med teamet. Inte en lugn stund här med andra ord, men jag älskar det. Jag bor jättefint i en lägenhet tillsammans med en sjukt gullig tjej och vi allapå showskolan bor i samma lägenhets-byggnad så man är väldigt nära varandra hela tiden. Mysigt tycker jag. Hoppas jag behåller den känslan ;-)

Dags för mig att gå till restaurangen, men jag ska försöka uppdatera imorgon igen med lite bilder. 
Ta hand om er där hemma!!! Kärlek!

Igår var det dags att säga hej då till alla kollegor och alla barnen. Det gick bättre än väntat, det var med tungt hjärta jag kom till jobbet men med ett betydligt lättare hjärta jag gick därifrån. Dels är det nog för att jag inte riktigt har fattat att jag inte kommer komma tillbaka på ett bra tag, kanske aldrig någonsin, men också för att jag verkligen fick ett bra avslut på min vistelse på Björkhagen. Jag blev firad med både tårta, presenter och kramar. Väldigt många fina ord fick jag också sagda till mig  som jag tar med mig. Jag känner mig stolt och tacksam - och självklart lite sorgsen över att jag nu lämnar ett kapitel i mitt livoch lämnar plats för ett nytt.

 

Det som är allra jobbigast är att lämna Chilla, min närmaste kollega som har jobbat i samma klass som jag. Vi har verkligen blivit tighta under den här tiden, skrattat som dårar och haft sjukt roligt tillsammans. Nu har jag en kompis som är 25 år äldre än mig, tänka sig hur det kan bli. Hon är världens roligaste och jag kommer att sakna henne väldigt mycket, det känns redan lite tomt. Tur att facebook och sms finns säger jag bara :)

 Chilla i sitt esse!

På tisdag kl 10.40 lyfter mitt plan, jag har 3 mellanlandningar så det kommer dröja många timmar innan jag är framme på Mallis. Men det gör ingenting, vi är som sagt ett gäng som åker tillsammans så det kommer nog bli kul och inte särskilt långtråkigt. 

 

Idag är packningen påbörjad också. Förstår inte riktigt hur jag ska få plats med hela mitt liv i en väska som rymmer 20 kg, men det löser sig. Allt löser sig! 

De manus och de sånger som jag har fått att repa på börjar sitta och det mesta som jag behövt fixa med är klart. Nu är det bara en vecka kvar tills jag åker, dagarna går fort nu. Eftersom jag först åker till Spanien på showskola i 7 veckor och kommer hem 2 veckor efter det innan jag åker till Egypten känns det inte så farligt att åka iväg, det är mest avskeden från barnen och kollegorna på jobbet som tar emot. Vågar inte ens tänka på hur det kommer att bli sen när jag ska säga hejdå till min familj och vara borta ifrån dem och mina vänner i 8 månader.

 

Som ni kanske märker är jag en sentimental liten dam och jag hatar avsked. Den här veckan är min sista på jobbet, jag slutar på fredag och jag är nära till lipen så fort ett barn påpekar att jag ska sluta. Känner mig så löjlig men jag kan liksom inte hjälpa det.

 

Jag har iallafall pratat med alla som kommer att jobba med mig i mitt showteam i Egypten nu och det verkar vara riktigt härliga människor. Tror stenhårt att vi kommer att bli ett riktigt toppengäng. Finns även en grupp på facebook där alla vi som ska ut på säsong och som ska till showskolan har chansen att bekanta oss med varandra. Nästa tisdag när jag åker är vi 7 st som tar samma flyg från Stockholm. Dessutom ska jag och Mimmi, en tjej som jag träffade på audition och som ska jobba i Grekland, ta sällskap till Arlanda så det kan inte bli bättre.

 

 

 

 

Dagarna går och det börjar  verkligen närma sig nu. Jag har flyttat ut från min lilla lägenhet och bor hemma igen. Nu förstår jag verkligen vad folk menar när dem säger att man aldrig vill flytta hem igen efter att ha bott själv,trots att jag trivs väldigt bra hemma så känns det lite halvtrist. Men å andra sidan är det ju bara för 2 veckor, så jag har egentligen ingenting att klaga på.

 

Jag bodde bara i Haninge i 6 månader och trots att jag har lagt ner så mycket pengar och tid på att göra lägenheten till min egen, för att sedan inte bo där särskilt länge, så känns det väldigt bra att faktiskt ha bott själv ett tag. Det känns mindre läskigt att åka iväg tack vare det, jag har prövat på hur det är att bo ensam och känner inte alls att det är jobbigt på samma sätt som jag trodde att det skulle kännas innan jag flyttade hemifrån. Så på det viset är jag tacksam.

 

Tack för tiden min lilla lägenhet! Vi ses kanske någon dag igen :)

 

För 15 månader sen när jag började jobba på Björkhagen skola var det mest för att jag behövde bryta min vardag och göra något nytt. Jag mådde inte bra då och jag var väldigt vilsen i mig själv. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra, så när jag fick chansen att börja vikariera på lågstadiet sa jag ja mest för att jag behövde pengar och för att jag inte trivdes så bra på mitt dåvarande jobb. 

 

Trots att mina föräldrar har jobbat som lärare under hela min uppväxt och trots att jag innan var ganska insatt i hur det var att arbeta med barn så var det inte alls en bransch som jag kunde se mig själv i. Jag - jobba med barn? Skulle inte tro det. Jag är inte pysslig och jag har inget tålamod, två egenskaper som nog är rätt bra att ha i samband med barn.

Tänk så fel jag skulle ha. Jag kände redan efter några dagar att det här var något jag var bra på. Jag fick kontakt med barnen, de frågade en massa frågor, de var intresserade av vem jag var och plötsligt var det vardag för mig att leka kurragömma och spela kula. Jag upplevde det redan från början som väldigt uppfriskande att ha konversationer med små (men stora) människor som var genuint ärliga och som varken ställde sig in, gjorde sig till eller höll upp någon fasad. Barn är verkligen just ärliga. De säger vad de tycker, och ibland säger dem inte det du vill höra - utan vad du behöver höra.

 

Just för att jag var en rätt trasig person innan jag började på Björkhagen betyder mitt uppbrott därifrån ganska så mycket mer än bara att jag slutar på ett jobb. De 27 barnen i min klass och de kollegorna som jag har kommit nära, har hjälpt mig att växa och se ljusare på livet igen och det tror jag inte att någon av dem har en aning om. Jag har inte känt riktig ångest på väldigt länge, och det är mycket tack vare de människorna. 

 

Jag är så galet lycklig över vad jag har framför mig, men det måste få göra ont att lämna också. Jag ser det bara som ett bevis på att jag trivts på mitt jobb och att jag har mött människor som jag egentligen inte alls vill säga hejdå till, någonsin. 

Idag fick jag mailat manus till mig - tre olika barnshower ska jag lära mig utantill på 3 veckor vilket innebär ungefär 60 sidor text och 18 sångtexter utantill. Att jag dessutom ska tömma en hel lägenhet och flytta hem till mamma under den här tiden, och jobba heltid, känns lite halvstressigt just nu. Men jag ska försöka att ta lite varje dag, så ordnar det sig säkert. Men ni vet den där känslan som man kan få när väldigt mycket kommer på en gång, att man aldrig kommer att klara det? Den finns där just nu, vilken panik säger jag bara. Men det ordnar sig!

 

Fick min flygbiljett idag också - nu är det verkligen på riktigt. Jag längtar så att jag spricker! 

Yes, 4 veckor kvar till avfärd och det börjar kännas mer på riktigt nu än vad det gjorde när jag fick veta att jag skulle åka. Är inne i en period fylld av tvivel och oroande över hur allt ska gå - typiskt mig och så tröttsamt för att jag innerst inne såklart vet att jag inte kan förutspå hur det kommer att vara innan jag ens har åkt. Jag är orolig över dansen och kommer på mig själv med att gå runt och fundera på om de verkligen har gjort rätt i att anta mig.

 

Jag har ju aldrig dansat. Hur ska jag klara av att göra det samtidigt som jag sjunger? Försöker titta på videoklipp på hur det ser ut när de gör shower, men får bara mer ångest av det. Det ser ju ut som att det är professionella dansare som står där på scenen och dansar, vad har jag där uppe att göra? En liten klump mitt på scenen liksom.

 

Ena stunden går mina tankar i dem banorna, för att nästa minut skifta till att det här såklart kommer gå vägen. Det här klarar jag. De rekryteringsansvariga vet vad dem gör, dem har förtroende för att jag kommer klara av det här så då betyder ju det att jag måste lita på mig själv också. Eller snarare, det borde jag göra främst av allt. Lita på mig själv och att jag kan göra det här. Sången sitter där, jag är inte ett dugg orolig för det. Men samtidigt som jag ska dansa? Åh.. Och tänk om jag inte klarar av koreografierna? Jag kanske inte har den inlärningsförmågan som krävs? Det kan dem ju omöjligt veta. Eller? Hann dem se det på dansaudition? 

 

Ja, ni märker ju. En galnings tankar låter det som. Och det kanske det är också. Jag har nog dock någonstans längst inuti mig grundinställningen att det här kommer att gå bra. Och om inte annat, jag kommer att bli duktig om jag nu inte redan är det. 

 

Jag kan inte fatta att jag ska göra det här. Är så jäkla lycklig helt enkelt. Speciellt lycklig är jag när jag går upp kl 06.15 vareviga morgon och halvsovandes lunkar till bussen i kylan. Kostar till och med på mig ett leende till busschaffisen numera. Det ni! :)

 

 

 

Jag har kommit underfund med att varje enskild dag präglas av ett visst tanke-tema. Det är som att jag har ett ämne som behöver analyseras, bearbetas och spekuleras kring inne i mig för att skapa något slags tillfälligt lugn.

 

Dagens tanke-tema: Klädseln.

 

Vad ska jag ha på mig dagarna i ända i Egypten? Kommer jag att vara tvungen att bära huckle hela dagarna? Får jag över huvud taget visa benen? Vart och hur hittar man snygga bikinisar i mitten av december i Stockholm?

Dessa frågor är ju hittils rätt odramatiska och lätta att handskas med, men tyvärr tillkommer alltid mörka följdfrågor i Strömbergs huvud som ofta leder rakt in i fördärvet. 

Måste jag köpa bikinis? Räcker det inte med en svart sopsäck att linda in sig i? Och efter den frågan kommer en ännu viktigare, finns det någon chans att jag kan gömma mig inomhus hela denna tid i Egypten utan att någon märker?

 

Och hur skall jag få plats med allt i min resväska när jag åker? Jag har som längst varit borta i 2 veckor i mitt liv och då har jag haft övervikt på mitt bagage. För 2 veckor. Nu är det 9 månader vi pratar om.

 

Är det nu jag bör få panik?
Hur skall jag få plats med allt med tanke på att jag tänkt smuggla ner mamma i väskan också? 

Sedan jag fick veta att jag fått tjänsten, så har jag blivit en frenetisk googlare. Jag googlar och söker på precis allt jag kan komma på som kan ha någon slags koppling till Sunwing och hotellet som jag ska jobba på. Främst försöker jag hitta personer som också fått tjänst och som ska ut på samma säsong som jag. Någon framgång hittils? Nepp!

 

Det har till och med gått så långt att jag börjat söka på hashtags på instagram; "showartist", "makadibeach", "sunwingshow", "sunwingwaterworld" och "showschool" är det jag sökt på hittils med typ 0 procent framgång. Jag fattar inte varför jag är så besatt, men jag antar att det är för att jag aldrig varit med om något sådant här tidigare. Att jag liksom inte har någon koll eller kontroll på vad det är jag ger mig in i eller vad det är jag har att vänta. Att jag inte kan förbereda mig varken praktiskt eller mentalt ännu, och att jag kommer att leva intensivt med människor som jag inte ens vet namnen på än.

 

Jag vet att jag inte är den första som får uppleva något sådant här och allt detta kanske kan låta väldigt dramatiskt och överdrivet i andras öron. Men sålänge jag får skriva av mig och inte tjatar ihjäl mina nära om det här så tror jag att bloggen får bli som ett slags andningshål, en bra lösning helt enkelt!

För en vecka sedan fick jag ett mail där det stod att jag blivit tilldelad en tjänst som showartist på Sunwing Waterworld Resort Makadi Beach i Hurghadaområdet, Egypten. Ett besked som jag aldrig hade vågat hoppats på, för att det innebär så mycket nytt. Inte bara ett nytt jobb, utan också en start på en ny tillvaro. Flytt till ett annat land, en helt ny umgängeskrets och inte minst en helt ny vardag och nya rutiner att vänja sig vid.

För ett år sedan hade jag aldrig kunnat ja till det här. Jag skulle aldrig ha vågat. Men mycket har hänt på ett år och jag känner mig mer redo än någonsin. Om det är någon gång i livet man kan tacka ja till något sådant här så är det nu. Men det betyder inte att jag inte är rädd, eller att jag inte känner mig nervös. Och det betyder inte att jag bara känner glädje inför det här enorma äventyret som jag har framför mig. Men, självklart är det glädjen och upprymdheten som fyller största delen av mig.

 

Tänk att jag, bland så många sökande, var en av de som fick jobbet som jag bara kunnat drömma om att få. Tänk att jag får möjligheten att arbeta som artist i ett år. Att jag kommer att få betalt för att stå på scen och sjunga och dansa. Att jag får chansen att visa att jag är bra - att jag får chansen att utvecklas och verkligen ta reda på om det är musiken jag vill dedikera mitt liv åt i framtiden. Tänk att jag kommer att få jobba i 9 månader med det som jag älskar att göra mest av allt i hela livet. 

Det är rätt mycket att ta in - att jag kommer att bo i Egypten är rätt svårt att smälta bara det. Att jag dessutom ska göra det tillsammans med helt okända människor är ännu svårare att greppa. Jag som är så känslig, för att inte tala om känslosam. Och hur skall jag klara av att leverera dans på scen, jag som aldrig har dansat? Väldigt många frågor, inte riktigt lika många svar. Hur ska det gå?

Ni följer väl med mig på vägen?