Vi har nu repat färdigt vår allra första familjeshow och det känns helt galet. För en vecka sedan såg jag showen när andra gjorde den och blev riktigt rädd, allt såg så svårt ut och hur sjutton skulle man få in 45 minuters dans PLUS sång i huvudet?! Det var ju helt galet, tänkte jag.

Nu sitter jag här en vecka senare och har lärt nig showen. Jag har visat upp den tillsammans med mitt team och fått jättefin feedback. Jag är så sjukt stolt och glad. Folk här kommer fram och berömmer mig för min DANS. Det trodde jag aldrig skulle hända! Jag kan faktiskt dansa! Det lär ta ett tag att smälta, och jag har en låååång väg kvar innan jag kan kalla mig bra på det, men shit vad jag är taggad på att lära mig mer.

Nästa vecka är det rockshow på schemat, men först ska vi vara lediga i två dagar och det känns välbehövligt och helt underbart! Idag planeras det en tripp till Palma, men vi får se vilka som åker dit, för det var nämligen festligheter här igår så vi får se hur många som är i tillstånd att kunna åka någonstans :) Jag gick hem tidigt, känns som att jag blivit gammal men jag är som sagt väldigt rädd att bli dålig i halsen här.

Vad det gäller människor och relationer känner jag på något knasigt vis att jag har hittat hem här. Trots att jag har mitt team som jag älskar, känns det som att jag har kommit andra minst lika nära, och jag har redan ångest över att behöva åka hem. Nu saknar jag ju alla hemma så att det gör ont emellanåt, men om det är någonstans jag ska vara om jag inte är hemma så är det här. Jag har träffat människor här som jag redan nu vet att jag kommer att hålla kontakten med i låååång tid framöver. Varenda en här har redan gjort avtryck på mig och fastnat i mitt hjärta, och det är så jäkla häftigt att känna så. Jag har liksom aldrig varit med om något liknande förut.

Nu lämnar jag en kämpig eurovisionshow-vecka bakom mig som bestått av sång, dans, svett, tårar, frustration, glädje, inspiration, lärdomar och skratt, och så tar jag nya tag och gör nästa vecka till en ännu bättre. Är ni med mig???

KRAM