Poff, så har 7 veckor gått och plötsligt är man omgiven av snö och minusgrader igen. Ganska häftigt att man anpassar sig så fort och så lätt till den miljö man befinner sig i, igår morse vaknade jag på Mallorca i min och Karins mjuka dubbelsäng och idag vaknade jag ensam i mitt gamla rum hemma i Sverige, Hägersten hos mamma.

 

Det var helt fantastiskt att träffa och krama pappa, mamma, Gunnar och Maja igår kväll när jag hade kommit hem från Arlanda.  Wille kunde inte komma vilket var tråkigt, men vi ska ha släktlunch på fredag så vi ses då iallafall. Kom hem runt kl 20 igår kväll och var helt sliten, dagen hade varit rätt jobbig och lång så jag var väldigt trött när jag kom hem. Alla åkte ju hem igår från hotellet och det var mycket jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara att säga hejdå till alla. Det värkte verkligen i hela bröstet när vi i Stockholms-gänget skulle ta bussen till flygplatsen från hotellet och jag har nog inte gråtit så mycket på flera år. Fick trösta mig med att jag iallafall skulle få se 3 av alla de fantastiska personerna igen om 2 veckor, mitt fina team. Tänk om jag hade varit tvungen att säga hej då till dem på samma sätt också, det hade varit helt fruktansvärt.

 

Showschool är nog det mest intensiva och lärorika och kanske det bästa som jag någonsin har fått vara med om i mitt 20-åriga liv. Jag känner mig på många sätt som en helt annan person nu när jag har kommit hem och då har det trots allt bara gått 7 veckor. Jag har aldrig varit med om något så jobbigt förut, men samtidigt inte varit med om något roligare heller. Rent socialt har den här resan varit fantastisk, jag har lärt känna människor som jag vet att jag kommer att vilja ha i mitt liv för alltid och jag har mött människor som har varit otroligt inspirerade och som sporrat mig till vidare drömmar och större visioner i livet.

 

Jag har lärt känna mig själv på ett helt nytt sätt också. Här hemma umgås man och är omkring folk som tycker om en som man är - och som på något sätt har valt att vara nära en. På showschool blir man satt i en väldigt tight grupp där man faktiskt tvingas umgås med varandra och då märker man väldigt fort vem man är som person och hur man upfattas av andra. Det har varit kämpigt, för jag är en känslig person och en ganska färgstark sådan. Det är många gånger jag suttit och tänkt att jag är alldeles för jobbig, alldeles för högljudd och alldeles för talanglös men det är lika månger som jag suttit och tänkt att jag aldrig känt mig så omtyckt och accepterad förut. Det positiva överväger definitivt det negativa och nu när jag har kommit hem och hunnit smälta allt i ett dygn så känner jag bara ren glädje och sann kärlek över allt jag fått vara med om och jag är sjukt överväldigad över hela upplevelsen. Det är väldigt svårt att beskriva, jag kan förstå att det låter uppblåst och överdrivet för folk som inte varit med om samma sak, det är ju bara en utbildning utomlands. Men det har varit helt galet mycket mer än så och idag vet jag bättre än någonsin vem jag är och vem jag vill vara, vad jag vill göra i livet och vad jag har kapacitet till att klara av.

 

I och med att jag var hes i 3 av 7 veckor så fick jag chans att lägga extra fokus på min utveckling i dansen.
I början när jag precis blev hes var jag väldigt ledsen och frustrerad över att jag inte kunde sjunga, det var ju min styrka och trygghet just för att jag aldrig hade dansat förut. Men jag är glad över att jag tappade rösten på ett sätt, för annars hade jag nog inte lärt mig lika mycket kring dans som jag faktiskt har gjort. Jag kämpade som ett svin för att lära mig allt jag kunde när jag inte hade sången som trygghet och det fokuset hade jag nog inte hittat på samma sätt om jag hade haft sången att luta mig tillbaka mot hela tiden. På ett sätt hade det nog varit bra för alla på hela showschool att bli hesa några dagar, bara för att inte glömma bort att ta hand om sin röst och för att inte glömma hur mycket man tar för givet att man kan sjunga. Men plötsligt kan det ju faktiskt komma en dag då man tappar rösten, får knutor på stämbanden eller en rejäl förkylning som gör att man inte kan sjunga på flera månader - och det är ju en enorm sorg för någon som inte bara har sång som passion utan också som yrke. Man får sig en tankeställare helt enkelt och idag är jag glad för att jag fick det. 

 

 

Det slår mig nu när jag är hemma att det verkligen inte är Stockholm eller Sverige som jag saknar när jag är bortrest, det är bara människorna. Jag gillar inte snö, jag gillar inte kyla, jag gillar inte stressen och jag gillar definitivt inte den totala avsaknaden av grönska och färger som det är här typ 2/3 av året. Med andra ord så tror jag att jag för närvarande har valt ett ganska passande yrke... :)