Jag har kommit underfund med att varje enskild dag präglas av ett visst tanke-tema. Det är som att jag har ett ämne som behöver analyseras, bearbetas och spekuleras kring inne i mig för att skapa något slags tillfälligt lugn.

 

Dagens tanke-tema: Klädseln.

 

Vad ska jag ha på mig dagarna i ända i Egypten? Kommer jag att vara tvungen att bära huckle hela dagarna? Får jag över huvud taget visa benen? Vart och hur hittar man snygga bikinisar i mitten av december i Stockholm?

Dessa frågor är ju hittils rätt odramatiska och lätta att handskas med, men tyvärr tillkommer alltid mörka följdfrågor i Strömbergs huvud som ofta leder rakt in i fördärvet. 

Måste jag köpa bikinis? Räcker det inte med en svart sopsäck att linda in sig i? Och efter den frågan kommer en ännu viktigare, finns det någon chans att jag kan gömma mig inomhus hela denna tid i Egypten utan att någon märker?

 

Och hur skall jag få plats med allt i min resväska när jag åker? Jag har som längst varit borta i 2 veckor i mitt liv och då har jag haft övervikt på mitt bagage. För 2 veckor. Nu är det 9 månader vi pratar om.

 

Är det nu jag bör få panik?
Hur skall jag få plats med allt med tanke på att jag tänkt smuggla ner mamma i väskan också? 

Sedan jag fick veta att jag fått tjänsten, så har jag blivit en frenetisk googlare. Jag googlar och söker på precis allt jag kan komma på som kan ha någon slags koppling till Sunwing och hotellet som jag ska jobba på. Främst försöker jag hitta personer som också fått tjänst och som ska ut på samma säsong som jag. Någon framgång hittils? Nepp!

 

Det har till och med gått så långt att jag börjat söka på hashtags på instagram; "showartist", "makadibeach", "sunwingshow", "sunwingwaterworld" och "showschool" är det jag sökt på hittils med typ 0 procent framgång. Jag fattar inte varför jag är så besatt, men jag antar att det är för att jag aldrig varit med om något sådant här tidigare. Att jag liksom inte har någon koll eller kontroll på vad det är jag ger mig in i eller vad det är jag har att vänta. Att jag inte kan förbereda mig varken praktiskt eller mentalt ännu, och att jag kommer att leva intensivt med människor som jag inte ens vet namnen på än.

 

Jag vet att jag inte är den första som får uppleva något sådant här och allt detta kanske kan låta väldigt dramatiskt och överdrivet i andras öron. Men sålänge jag får skriva av mig och inte tjatar ihjäl mina nära om det här så tror jag att bloggen får bli som ett slags andningshål, en bra lösning helt enkelt!

För en vecka sedan fick jag ett mail där det stod att jag blivit tilldelad en tjänst som showartist på Sunwing Waterworld Resort Makadi Beach i Hurghadaområdet, Egypten. Ett besked som jag aldrig hade vågat hoppats på, för att det innebär så mycket nytt. Inte bara ett nytt jobb, utan också en start på en ny tillvaro. Flytt till ett annat land, en helt ny umgängeskrets och inte minst en helt ny vardag och nya rutiner att vänja sig vid.

För ett år sedan hade jag aldrig kunnat ja till det här. Jag skulle aldrig ha vågat. Men mycket har hänt på ett år och jag känner mig mer redo än någonsin. Om det är någon gång i livet man kan tacka ja till något sådant här så är det nu. Men det betyder inte att jag inte är rädd, eller att jag inte känner mig nervös. Och det betyder inte att jag bara känner glädje inför det här enorma äventyret som jag har framför mig. Men, självklart är det glädjen och upprymdheten som fyller största delen av mig.

 

Tänk att jag, bland så många sökande, var en av de som fick jobbet som jag bara kunnat drömma om att få. Tänk att jag får möjligheten att arbeta som artist i ett år. Att jag kommer att få betalt för att stå på scen och sjunga och dansa. Att jag får chansen att visa att jag är bra - att jag får chansen att utvecklas och verkligen ta reda på om det är musiken jag vill dedikera mitt liv åt i framtiden. Tänk att jag kommer att få jobba i 9 månader med det som jag älskar att göra mest av allt i hela livet. 

Det är rätt mycket att ta in - att jag kommer att bo i Egypten är rätt svårt att smälta bara det. Att jag dessutom ska göra det tillsammans med helt okända människor är ännu svårare att greppa. Jag som är så känslig, för att inte tala om känslosam. Och hur skall jag klara av att leverera dans på scen, jag som aldrig har dansat? Väldigt många frågor, inte riktigt lika många svar. Hur ska det gå?

Ni följer väl med mig på vägen?